hellinken

Mormor somnade in och lämnade oss förra tisdagen. Det känns fel att skriva det, känns som jag sitter och ljuger, men det gör jag inte.

I torsdess åkte vi en lång bilresa upp till Sundsvall för att vara med hela släkten. Det var viktigt för mig att få åka upp, att få möjlighet att sörja tillsammans med de som känner likadant. 

När vi kom dit och gick upp för de trappor som så många fötter sprungit upp för, ivriga barnbarn som längtar efter att få krama världens bästa mormor och världens bästa morfar. Men denna gång var det istället sorgsna steg som gick upp... Tanken av att inte höra mormors rullator runt hörnet var skrämmande. Vid köksbordet satt en trött morfar, ganska nöjd men blicken var trött och ledsen... På bordet stod en blombukett och några ljus tillsammans med många bilder på min vackra mormor. Mormor är en sån person som på något sätt kan leva igenom en bild, hennes kärleksfulla blick känns igenom bilderna trots att det bara är en bit papper. En bild fastnade jag speciellt för, den är tagen hemma hos oss för många år sen, jag och några andra kusiner trängs runt mormor busande, mormor kramar om oss allihop... Jag är inte gammal alls på bilden, kanske 2 eller 3 år.. blev ändå en otrolig känsla när jag förstod att man alltid har känt sig lika älskad av henne...

helgen fylldes av skratt och tårar. När man samlas i en sån här situation förstår man hur starka band vi har. När vi är tillsammans och alla kan få en kram... Vi har ett band som faktiskt inte går att beskriva.. så jag tänker inte ens försöka..

Tomheten blandas med overklighet... ibland kommer dock sanningen över mig och då fylls mitt hjärta av tårar..

"som din dag skall din kraft och vara"

kram